Artiklar

Alpha status, dominans och uppdelande av arbete i vargflockar
Av Dr David Mech, vargforskare. Läs artikel >>

Den missuppfattade dominansen
Av Per Jensen. Läs artikel >>

Enkelt att köpa förbjudet halsband
Ur Svd. Läs artikel >>

Förbud att äga hund
Av TT. Läs artikel >>

Hundarna som tvingas slåss
Av Sandra Abrahamsson. Läs artikel >>

Hundinstruktörens fula knep
Av Randi Helene Tillung. Läs artikel (extern länk) >>

Hund lämnad ensam i bil
Av Agneta Ljungqvist. Läs artikel >>

Hundens Behov
Av Cilla Danielsson. Läs artikel >>

Hon vill ha fler hundparker
Ur Mitt I Kungsholmen. Läs artikel >>

Ikväll ska jag skrämma hundar
Av Lasse Anrell. Läs artikel >>

Inlärningsråd
Av Cilla Danielsson. Läs artikel >>

Insiktsfull tanke
Av Sören Kirkegard. Läs artikel >>

Posttraumatisk stress
Av xxxxxx. Läs artikel >>

Problemet med straff
Av Morten Egtvedt. Läs artikel (extern länk) >>

Ryck i koppel kan skada
Av U-B Ekholm. Läs artikel >>

Samma problem, olika lösningar
Ur Hundliv 3/05. Läs artikel >>

Till redaktionen för Go Kväll
Av Sven Stenson, Djurskyddet Sverige. Läs artikel >>

Öppet brev till Hundskolan, Go Kväll
Av Charlotte Swanstein med kollegor. Läs artikel >>

Alpha status, dominans och uppdelande av arbete i vargflockar

Alpha status, dominance and division of labor in wolfpacks
Av Dr David Mech, vargforskare

Vargar har länge varit ansedda som en grupp individer som tävlar om ledarskapet och hålls i schack av alfa paret. Vargar är väldigt skygga. Därför är det svårt att studera dem i deras naturliga miljö. Majoriteten av dagens forskning har därför blivit utförd på vargar i fångenskap.

I vilt tillstånd består vargflockar av familjer och därför är det naturligt att föräldrar paret leder flocken eftersom valparna följer föräldrarnas initiativ. Vargflockar i fångenskap består av vargar ifrån olika platser och eftersom det inte finns något föräldrar par som kan leda flocken så arrangeras ledarskapet i en hierarki.

I vilt tillstånd så lämnar valparna flocken när dom är mellan 9 månader och två år gamla. Dom träffar sedan andra valpar och startar upp egna flockar. Vargar i fångenskap kan inte utvandra och dom är tvungna att stanna i flocken. Att dra slutsatser om vargars beteenden från vargar i fångenskap är som att dra slutsatser om familjedynamik från studier av människor i flyktingläger.

Iden att alfa vargen är högsta hönset som leder en grupp vargar i samma ålder är i synnerhet vilseledande.

Vargar i fångenskap har traditionellt blivit studerade för att försöka urskilja framtida alfa vargar. Vilket betyder att alfa status är medfött och att vissa vargar har det och andra inte.

Mech ( 1999) studerade vargflockar i vilt tillstånd i 13 år. Hans studier har tvingat forskare att omvärdera deras traditionella syn sett på alfa vargar. Mech ( 1999) hävdar att alla valpar har potentialen att bli ”uppfödar paret” . När dom utvandrar och träffar andra vargar och får egna valpar så blir dom automatiskt ”alfa” vargar.

Mech ( 1999) hävdar att använda konceptet ”alfa” för att beskriva föräldrar vargarna är olämpligt. Att kalla en varg ”alfa” betonar dens rang i en dominans hierarki då alfa paret i en vargflock endast är föräldrar och tävlan om ledarskapet är väldigt ovanligt.

Under det 13 år som Mech studerade vargar i vilt tillstånd så såg han inte ett enda exempel om tävlan av ledarskapet. Han hävdar att det är lika olämpligt att kalla varg föräldrar par för ”alfa par” som det skulle vara att kalla människa föräldrar par för ” alfapar” .

Alla föräldrar är dominanta mot sin avkomma så att kalla dem för ”alfa” tillägger ingen information. Dominans utspelas inte som en rangordning i vargflockar i vilt tillstånd. Det verkar vara mycket mindre viktigt än vad som tidigare trotts. Den enda konsekventa demonstration av en rangordning och dominans i vargflockar i vilt tillstånd är deras kroppsspråk under sociala växelspel. Dominanta vargar står upp med svansen horisontalt medan vargar som underkastar sig sjunker ihop.

Underkastelse är lika viktigt som dominans för att dom skapar vänliga relationer inom flocken. Den sociala samverkan mellan medlemmarna i naturliga vargflockar är så naturlig och automatisk eftersom den består av familjemedlemmar. Den är mycket lugnare och fridfullare än vad som beskrivits av vargar i fångenskap.

Det mest praktiska användandet av dominans är under måltider. Eftersom föräldrarna utövar kontroll när medlemmarna kan äta. När vargarna har fångat ett stort byte så äter alla samtidigt. Är det ett litet byte så äter föräldrarna först. När det inte finns så gott om mat äter inte föräldrarna och syskonen så mycket utan låter valparna äta sig mätta. Föräldrarna leder och organiserar gruppens aktiviteter och delar på ledarskapet. Honan tar mest hand om valparna och försvarar gruppen mot faror medan hanen organiserar jakter och resorna associerade med jakten.

Referenser: Northern praire wildlife research center.
Källa: Dr David Mech vargforskare sedan 1962 Besök Dr David Mechs webbplats här.

Den missuppfattade dominansen

Av Per Jensen, docent i husdjursetologi

Ett av de senaste tio årens stora modebegrepp inom hunddressyr, särskilt inom den s k mjuka dressyren, är dominans. Med hänvisning till etologiska teorier hävdas i många olika sammanhang att hundar av naturnöd-vändighet måste vara inlemmade i en rangordning inom familjen och att husse och matte måste vara hundens dominanta ledare. Mängder av olika brister i relationen mellan ägare och hund förklaras som ”dominans-problem”.

På kurser lär man ut hur man övar upp sin egen dominans och får hunden att sjunka på familjens rangskala. Dominans sägs vara en förutsättning för lyckad dressyr. Det kan vara på sin plats att närmare granska den etologiska bakgrunden till det här och att föra en kritisk granskning av begreppet, för att se hur användbart det egentligen är inom hundhållningen.

1922 publicerades en vetenskaplig arikel av en norsk psykolog, Thorleif Schjeldrup-Ebbe. Då författaren redovisade sina observationer av aggressivt beteende i en hönsflock. Han hade iakttagit att hönsen, när det hade begränsad tillgång till föda, inte hackade på varandra slumpmässigt. Istället var det så att en höna hackade på alla andra och därigenom kunde ta hur mycket mat den ville, en höna hackade alla utom den första och så vidare till ett lägsta höns som inte hackade någon och själv blev hackad av alla andra. Shcjeldrup-Ebbe kallade detta nyupptäckta fenomen för en ”hackordning”.

Dominansbegreppets historia

Detta arbete blev startskottet för en lavinartad mängd forskning runt den sociala organisationen hos flocklevande djur. Hackordningar visade sig finnas hos mängder av olika arter, både fåglar och däggdjur. Nötkreatur, vargar, får och grisar. T.o.m. våra närmaste släktingar, människoaporna, uppvisade en social organisation som i stort sett liknade den som hade hittats hos höns.

Eftersom ”hackordningen” var ett begrepp som syftade på fåglars sätt att visa aggressivt beteende, började man istället tala om rangordning eller hierarki. Djur högt upp i rangordningen kallades dominanta och individer därunder för subdominanta.

Under 30-, 40- och 50-talet publicerades enorma mängder av arbeten med studier av rangordningen hos olika djurarter. Flera framstående etologer ansåg att man upptäckt en av de viktigaste faktorerna som reglerar flocklivet bland djur och kanske även bland människor.

Denna syn skulle komma att ifrågasättas kraftigt i början av sextiotalet. Man hade förbisett ett viktigt faktum i sammanhanget – alla hittillsvarande studier hade genomförts på djur i fångenskap eller djur med begränsad tillgång på olika resurser.

Kritik mot dominansbegreppet

Det som fick vissa etologer att börja ifrågasätta vikten av rangordningen i en djurgrupp var det fältstudier av apor som började ta fast i slutet av 50-talet. 1963 skrev den amerikanska etologen Thelma Rowell i en vetenskaplig artikel att hon hade hittat mycket få tecken på att viltlevande rhesus-apor hade någon som helst rangordning. I en jämförelse hon utförde mellan frilevande apor och apor i djurpark konstaterade hon att fångenskapen ledde till en välutvecklad hierarki, medan man svårligen kunde hitta något sådant hos viltlevande.

Vidare menade hon att det inte var så att det var de dominanta djuren som sörjde för att upprätthålla rangordningen, utan de subdominanta. Detta gjorde de genom att aktivt undvika att konfronteras med de dominanta djuren.

Rowell gick så långt, att hon i en senare artikel skrev att en strikt rangordning är ett sjukdomssymptom, ett tecken på att flocken inte lever i naturlig harmoni. Detta grundade hon bl a på det faktum, att obduktioner av apor som vistats i flockar i fångenskap visade att ranglåga djur ofta hade sjukliga förändringar, troligen förorsakade av långvarig stress, tex. binjureförstoring, magsårsliknande förändringar mm.

Flera kritiska litteratursammanställningar följde i kölvattnet av Rowells arbeten. Det visade sig att rangordningen inte bara hade studerats i stort sett uteslutande hos djur i fångenskap utan också att själva dominansbegreppet ofta var mycket dåligt definierat. Dessutom använder två olika forskare mycket sällan samma definition. Uppenbara cirkelresonemang var inte ovanliga.

Det förekom tex. att man ville studera vad rangordningen hade för effekt. På hur en begränsad mängd föda distribuerades inom flocken. Ett dominant djur kunde då definieras som ett djur som hade företräde till födan och man kom fram till den föga förvånande slutsatsen att dominanta djur kunde äta mer än subdominanta.

Rangordnings- och dominansbegreppen skakade i sina grundvalar. Var alltsammans enbart ett resultat av bristande metodik? Var det så, som en kritisk etolog hävdade i en artikel, att rangordningar i djurgrupper mera är en återspegling av människans förmåga att kunna räkna, än ett faktiskt biologiskt fenomen?

Vad är dominans?

Det fanns ett stort behov att strama upp definitionerna och synen på de gamla teorierna. I början av sjuttiotalet föreslogs det att man skulle begränsa dominans till att betyda ”företräde”. Man talade om företräde till begränsad föda eller begränsat vatten, eller företräde till en sexuell partner.

I denna mycket begränsade betydelse försöker etologerna idag att använda begreppet. Det innebär att dominansen enbart har en funktion i det ögonblick resurserna är begränsade.

Det här förklarar också varför rangordningen främst förekommer hos djur i fångenskap – det är ju där som resurserna verkligen är begränsade. Föda, utrymme, viloplatser, vatten – allt finns i begränsad upplaga. I ett naturligt tillstånd finns ofta överskott av allt detta, speciellt hos gräs- och allätare.

Rowells gamla observationer, att det är de subdominanta som upprätthåller rangordningen när resurserna tryter, har bekräftats av några relativt nya undersökningar. Det tycks alltså vara sällsynt med aktivt ”dominerande” beteenden.

Förbisedda flockmekanismer

Mycket på grund av att det är relativt enkelt att studera dominans inom grupper med begränsad resurstillgång, har man förbisett många andra faktorer i flockens dynamik. Rangordningen är ju en repellerande faktor – den bidrar till att hålla individer på långt ifrån varandra att aggression inte ska behöva uppstå. Man inser förmodligen lätt att det måste finnas ännu starkare och mer betydelsefulla attraherande faktorer. Annars skulle djur inte leva i flock.

Sådana saker har emellertid ägnats mycket liet forskning, även om intresset ökat kraftigt under senare år. Det visar sig då att det flesta djurgrupper inte alls karakteriserats av aggressiva relationer, utan av förhållanden som närmast kan betraktas som vänskapliga och kärleksfulla. Djur ligger tätt tillsammans och värmer varandra, de samarbetar i jakt och i att undvika att själva bli dödade, de får information från varandra och annalkande rovdjur om var det finns föda.

Den kände vargforskaren David Mech skriver att förhållandet mellan djuren i de viltlevande vargflockar han studerat inte karakteriserats av någon entydig dominans-underkastelserelation. Istället verkar flocken hållas samman av relationer, som närmast kan karakteriseras som vänskapliga och ömma. Mech skriver att de subdominantas attityd till de dominanta mer liknade kärlek och tillgivenhet än skrämd underkastelse.

Ett begrepp som ofta förväxlas med dominans är ”ledarskap”. I etologiska sammanhang betyder en flockledare helt enkelt ”den som leder flockens förflyttningar”. Olika djur kan vara flockledare i olika sammanhang och ledarskapet behöver inte ha något att göra med dominans.

Ledaren behöver inte heller vara samma djur som avgör vad flocken ska ägna sig åt. Andra djur kan inte en ”kontrollör-roll”. Ledaren kan tex ha för avsikt att föra flocken till vattenhålet, men om kontrollören undervägs och istället vill att flocken ska vila, så blir det kontrollören som bestämmer. Sambandet mellan kontrollör-rollen och dominansen är i princip helt ostuderad. Det bör emellertid stå helt klart att dominansstrukturen bara är en del av de mängder av dynamiska system som reglerar djurs flockliv. Det är dessutom ett system som möjligen bara träder i funktion när flockens harmoni på ett eller annat sätt är hotat.
Men vad lär det oss som arbetar och lever med hundar?

Dominans och hundträning

Jag tror att det finns faror med den senaste tidens fokusering på dominans i relation ägare – hund. Den första bör vara uppenbar efter denna genomgång: inom den etologiska vetenskapen har dominans-begreppet en mycket begränsad betydelse, som troligen inte har någon relevans i samband med hunddressyr.

Den andra faran är att dominans har en mänsklig betydelse, som gör att det lätt kan missuppfattas. Att vara dominant bland människor betyder ju att vara aggressiv, breda ut sig på andras bekostnad. Eftersom dominans i djurvärlden, som jag tidigare beskrev, bygger på de subdominanta djurens undvikande beteende, är själva begreppet lätt att missförstå.

Det finns inga studier som stöder tanken att inlärning skulle gå lättare om ressören är dominant mot sin hund. Snarare är det möjligt att det går sämre, eftersom ett aktivt ”dominerande” dvs ett aggressivt uppträdande från ägaren, kan rubba förtroende för dressören och göra den osäker.

Det finns heller inget sakligt stöd för åsikterna att hundar som vaktar liggplats, matplats eller tuggben, eller hundar som morrar åt husse eller matte skulle vara offer för någon sorts oklara dominansförhållanden.

Som jag tidigare nämnt betyder dominans ”företräde” i situationer av begränsade resurser. Ingenting annat. Eftersom det knappast är troligt att vi i våra familjer hamnar i situationer av konkurrens om Doggy eller Royal Canin med vår hund, finns det, som jag ser det, ingen som helst anledning att använda dominans-begreppet i samband med hundhållning och träning.

Vad ska vi ha för relation till våra hundar?

Eftersom dominans i många kretsar är ett ingrott begrepp, som används för att enkelt för hundägaren beskriva hur man bör förhålla sig mot hunden, så tror jag att det behövs alternativa termer.

Liksom den engelske problemkonsulten Roger Mugford skulle jag vilja föreslå att man istället fokuserar på orden ”förtroende” och “tillit”. Många av de situationer som beskrivs som resultat av otillräcklig dominans, tror jag i själva verket är resultatet av bristande förtroende från hundens sida.

En hund osm morrar över sin matskål eller vaktar sin liggplats, har troligen fått sitt förtroende rubbat för att husse inte respekterat dess rättigheter. Att i detta läge försöka ”förstärka dominansen” innebär en påtaglig risk för att ytterligare försämra förtroendet. En morrning ska inte tolkas som att ”jag tror att jag kan dominera dig”, utan som ”jag är rädd, jag litar inte riktigt på dig”.
Förtroenden och tillit från hundens sida är förmodligen en förutsättning för att kunna lära den olika dressyrmoment. Bestraffningar och tillrättavisningar är moment som riskerar att förstöra förtroendet. Dressyr handlar enbart om inlärning. Hunden vill lära sig. Inlärning har, såvitt vi vet, inget samband med att dressören måste vara dominant.

Det här utesluter i och för sig inte tillrättavisningar som ett led i dressyr och uppfostran, men det är ett annat kapitel, nämligen frågan om hur man dresserar sin hund effektivt med bibehållet förtroende.

Jag hoppas att vi i hundarbetet kan överge de missuppfattade dominansbegreppen. Om vi istället börjar koncentrera oss på att få förtroendefulla relationer till hundarna, finns alla möjligheter att den framtid hundhållning i högre grad kommer att präglas av kärlek, omtanke och respekt för en djurart, vars väl och ve människan har påtagit sig ansvaret för.

Hundens Behov

Av Cilla Danielsson

För att förstå våra hundars behov behöver vi gå till vargen och titta hur de lever. Hunden härstammar från vargen och har fortfarande - trots att de så länge har levt tillsammans med oss människor - mycket av vargens beteende och behov.

Vargen och hunden har behov av: SOCIAL GEMENSKAP, REGLER, VANDRA, SOVA/VILA, JAGA, ÄTA/DRICKA & FÅ AVKOMMA.

En viktig sak att poängtera är att vargar väljer att leva tillsammans för sin egen skull medan en hund tvingas att leva tillsammans med oss för vår skull. Vi håller hunden i en mycket mer komplicerad och krävande miljö än den som vargen lever i. Som flockledare är vi människor tvungna att ha helt andra krav och fler förbud än en ledarvarg.

Jag tänkte göra en jämförelse mellan hur det ser ut för vargen respektive hunden. Naturligtvis kommer det att finnas skillnader mellan olika varggrupper och hundar. Detta är endast en generell jämförelse som vill väcka dina tankar angående ditt hundägande och din hunds behov.

Social gemenskap:

Vargen är ett flockdjur. Den väljer att leva i flock för att det ger varje enskild varg större möjligheter att överleva. Om en varg inte trivs eller vill gå från flocken kan den göra det. Det finns ingen varg som är tvingad att leva i flocken om den inte själv vill. Fördelarna är bland annat att:
• de kan jaga och döda större byte än de själva; vilket ger större mängd mat per individ än om de bara skulle jaga själva.
• fler som kan upptäcka fiender och som kan försvara flocken
• hjälp till att föda upp valparna
• lever man i flock sprids inte sjukdomar så lätt (man släpper inte in nya individer i flocken)

Hunden är också ett flockdjur men med annorlunda förutsättningar än vargen.

• Vi lämnar ofta våra hundar ensamma flera timmar om dagen.

• Våra hundar kan inte utvandra från oss. Vi håller dem instängda och i koppel. Hunden kanske inte ens får vara tillsammans med sin familj när den samlas på kvällar, nätter och helger d vs vi tillåter inte hunden att vara i alla rum tillsammans med oss.

• Våra hundar ska acceptera andra, främmande människor. För vargen är det ett skydd att inte acceptera andra individer.

• Många hundar tycker att vi människor har ett otydligt och ibland även ett hotfullt språk som de förväntas acceptera.

Regler:

I en vargflock finns några få, enkla regler som oftast framträder om det är brist på en resurs d v s mat, sex, bra sovplats etc.
Våra regler är fler, onaturliga och orättvisa för hunden, t ex att lära sig gå vid vänster sida utan att dra i kopplet, inte yla efter sin familj om man är ensam, inte hoppa upp mot ansiktet för att slicka i mungipan under hälsningscermonin m.m.
Vi släpper ibland på regler som en vargledare inte skulle överlåta utan tillåtelse till någon annan i flocken. Ett exempel är att i vargflocken är det ledaren som till största delen pinkar in reviret - hos oss ser man ytterst sällan husse/matte gå runt och pinka in kvarteret medan hunden lyfter på benet vid varannan lyktstolpe...
En annan regel eller snarare roll som vi släpper på är vaktrollen. En del hundar tillåts vakta trots att de inte klarar av det p g a rädsla. Hunden är för osäker för uppgiften. Detta kan leda till mycket stora problem.

Tyvärr är det också så att vi inte axlar rollen som försvarare av flocken. Om hunden blir rädd och söker skydd hos oss är det vår uppgift som flockledare att försvara den. Hur många hundägare är det inte som fått höra av en annan hundägare eller instruktör att inte lyfta upp sin hund eller låta bli att gå emellan när två hundar slåss för "de ska göra upp".

Jag menar inte att man ska överbeskydda sin hund men man ska absolut inte låta den utsättas för mobbning och/eller ett ojämnt slagsmål. En hund som blir mobbad som valp eller unghund blir oftast en mobbare själv i vuxen ålder. Det är lättare att bygga upp en hunds självförtroende än arbeta bort rädsla p g a chock. Det är vår uppgift som ledare att försvara våra hundar och förhindra att de hamnar i ojust situationer. Vi ska låta våra hundar, både valpar och vuxna hundar, träffa hundar som kan "hundspråk". Det är viktigt att skilja på ett etologiskt beteende och ett ojust beteende. Tyvärr är det så att hundar med ett korrekt språk som ställer krav, t ex den äldre hunden som uppfostrar yngre individer, ofta betecknas som aggressiva.

Vandring = Promenad

Vargen är kroppsligt byggd för att kunna vandra långa sträckor. Oftast rör de sig då i trav. De vandrar ca 8 timmar/dag. Vintertid rör sig flocken mer än under sommaren då mycket tid ägnas åt valparna. Valparna tillåts inte följa med flocken på vandring utan stannar kvar vid lyan.

Vi kan naturligtvis inte vara ute och gå med våra hundar 8 tim/dag. Dessutom är hundarnas motionsbehov väldigt varierande - faktorer som ålder, individ och ras måste vi ta hänsyn till när det gäller våra hundar. Generellt kan jag säga att valpar upp till 5-6 månaders ålder inte ska motioneras alls eftersom deras skelett är mjukt och består av brosk. För mycket motion innan benstommen är färdigutvecklad kan skada både skelett och leder.

Då jag har haft valp/unghund (bearded collie och flat coated retriever) har jag försökt att följa dessa rekommendationer: från 2 månader ca 10 minuters promenad, 3 månader ca 15 min promenad, 4 månader 20 min, 5 månader 25 min, från 6 månader 30 minuter osv.

Dessa promenader är per dag - alltså inte flera gånger om dagen. Istället för att promenera med valpen/unghunden går jag till en äng och låter den röra sig fritt, eventuellt leka tillsammans med en jämnstor valp (om den inte blir för uppvarvad), tränar in vardagslydnaden på ett mjukt och positivt sätt. Vuxna hundars motionsbehov är beroende av ras, ålder och eventuella sjukdomar. En liten ras kan motioneras 1-1.5 timme/dag, en medelstor ras 2-4 timmar/dag och stora raser 1,5-2 timmar/dag. Ju äldre hunden blir desto större hänsyn till hur mycket den orkar.

Har hunden t.ex. höftledsfel ska motionen anpassas efter det. Har hunden någon infektion ska den inte motioneras alls - risk för hjärtmuskelinflammation!

Sova/Vila

Vargen har nog inga som helst problem med balansen av aktivering och sömn/vila. Många av våra hundar däremot sover större delen av dagen. Vilket kan skapa problem när de väl kommer ut på promenad. Hunden behöver då få utlopp för sin uppdämda energi vilket kan uttrycka sig i överdrivet hälsade på mötande personer, aggression mot andra människor eller hundar, att jaga så fort tillfälle ges, att inte vilja komma på inkallning utan "tokspringer" runt hundägaren, att bli rädd för minsta skugga, ett onaturligt vaktande av hundägaren och dennes ägodelar etc.

Jaga/Aktivering

Vargar behöver ingen form av aktivering. Att få ihop till mat är tillräcklig sysselsättning. För att få föda jagar vargen bland annat större bytesdjur som rådjur och älg men innan vargen fällt sitt byte krävs mycket tanke-arbete av den. Först ska den finna bytet, därefter bestämma vilket av djuren de ska attackera, smyga sig fram, göra en rush i rätt tid, lyckas fälla bytet, döda det och därefter kan de börja äta. För våra hundar krävs ingen tankeverksamhet för att få mat därför behöver vi ge våra hundar andra former av aktivering.

Hur mycket en hund kräver i aktivering är återigen beroende av individ, ålder och ras. Det gäller att hitta sin hunds rätta balans mellan vila och aktivering. Det du kan aktivera din hund med är först främst det den är avlad för t.ex så tycker jag att en jakthund ska få jaga, en brukshund ha ett "arbete" i form av vakt, drag, spår, sök, en vallhund bör få valla, en apportör få apportera osv. Idag har gränserna mellan arbetshund och sällskapshund suddats ut. Det man då kan aktivera sin hund med är först och främst nosen, t ex spåra (du kan lägga personspår eller blodspår), söka (människor, saker, godis), ta med hunden när man åker och hälsar på sina vänner, åka till nya strövområden med nya intryck, gå på kurs, åka kommunalt buss, tåg, t-bana om hunden är ovan vid det och framförallt att du håller på med hunden - ger den kärlek och omvårdnad, tränar lydnad, cirkuskonster, balansövningar, problemlösningar etc.

Mat/Vatten

Mat - vargen lever av kött, svamp, bär, fisk. Ibland har de stor tillgång på föda, ibland får de vara utan mat i flera dagar. Tillgången på vatten är nog inte ett problem för dem.

De flesta av våra hundar äter s.k. helfoder. Jag tror att hundarna behöver tillskott i form av alger, vitlök och olja även till helfodren. I förra numret fanns en artikel om hur jag utfodrar mina hundar och varför. Vatten ska självklart alla hundar ha tillgång till.

Få avkomma:

I en vargflock löper alla tikarna samtidigt och de gör det en gång per år. Oftast är det endast ledartiken som blir dräktig. Detta för att det är större chanser för valparna att överleva. Finns det rikligt med föda så kan andra tikar i flocken få valpar. Att få valpar är ett sätt för vargarna att föra sina gener vidare - vilket är viktigt för den enskilde individen och för hela arten. Vargarna väljer sin sexpartner med omsorg för att valparna ska få de största förutsättningar för att överleva.

Hos våra hundar ser det annorlunda ut. Tikarna kan löpa upp till 4 ggr/år och de löper inte samtidigt. Och det är vi som väljer partner till våra hundar vilket sker efter helt andra värderingar än vargarnas. För en del människor är det viktigare med en lång, riklig päls än att hunden inte blir rädd för smällare...

Att vara hundägare innebär att ta ansvar för en annan individs liv. Glöm inte bort din hunds ursprung och vem som valde vem...

Öppet brev till GoKvälls Redaktion

Televisionen har en enorm genomslagskraft vilket olyckligtvis har bidragit till att gamla och felaktiga metoder avseende hundträning fått fäste hos hundägare.
Hundar i Sverige utsätts för onödigt lidande i högre grad än nödvändigt efter att GoKvälls inslag ”Hundskolan” startade för fem år sedan. Redaktionen har fått ett flertalet påpekande om kvaliteten i inslagen under denna femårsperiod, av aktivt arbetande ”hundfolk”, utan att ta minsta notis om dessa. Hundskolan fortsätter säsong efter säsong med Barbro Börjesson vid rodret.
Vi anser att Redaktionen inte följer Riksdagens krav på objektiv faktagranskning och inte heller informerar tittarna om den debatt som råder, ej heller den omfattningen av kritik programinslagen fått avseende de metoder som används. Den paneldebatt om hundträningsmetoder som efterfrågats har avböjts. Alltså är det bara en sida som fått komma till tals.
Utvecklingen inom inlärningspsykologin och etologin (läran om djurs/hundars beteende) har sedan mitten av åttiotalet spridits ut till många och gett hundägare och professionella hundtränare nya metoder. Metoder som gör att läraren vet hur man kommunicera med sin elev, hunden. Tack vare den moderna etologin och inlärningspsykologin vet vi idag hur inlärning hos hundar fungerar, något som numera är så väl beprövat att det blivit kutym bland aktivt hundfolk att använda sig av dessa nya kunskaper och metoder.
Med etologisk kunskap i ”bagaget” har hundträning förändrats avsevärt de senaste 20 åren. Vilket innebär att man aldrig slår en hund, inte rycker i kopplet eller kastar saker på den än mindre vrålar eller skriker man åt hunden. Samtliga dessa exempel är de vanligaste träningsmetoderna som Barbro Börjesson förevisar i ”hundskola”.
Likaledes saknas ett modernt hundpsykologiskt synsätt i ”hundskolan” där man utreder bakomliggande orsaker, till exempel om ägarna känner till rasens speciella egenskaper, om hunden får tillräckligt med motion och aktiviteter eller hur länge den lämnas ensam. Alla sådana faktorer kan vara orsak till att hundar blir olydiga eller beter sig problematiskt.
Charlotte Swanstein har tidigare både tillskrivit och talat med redaktionen per telefon om detta. Då ingen förståelse har visats för de framförda åsikterna eller något konkret besked om att redaktionen skall behandla klagomålen ställer undertecknade, vilka samtliga har mycket goda kunskaper i etologiska och inlärningspsykologiska metoder, krav på GoKvälls redaktion att förändra inslaget ”Hundskolan” på ett sådant sätt att moderna och djurskyddsmässiga metoder förevisas.

Kopia:
Tittarombudsman Claes Elfsberg

Charlotte Swanstein
Karl Johansgatan 8
252 67 Helsingborg
042-14 88 93

Anders Hallgren Psykolog, Hundpsykolog & Författare Vallentuna

Åsa Ahlbom, Hundinstruktörslärare, Rasspecialist & Författare Gnesta

Ingrid Lingmark, Biolog & Journalist, i.lingmark@swipnet.se

Svenska service och signalhundsförbundet, Riksorganisation för utbildning av assistanshundar, Soshund.kansli@telia.com, 044 - 24 06 11

Ing-Britt Fogelberg, Hundpsykolog, Sollebrunn, 0322-40613, ingfog@telia.com

Roffe Blom, Hundpsykolog & Ordf. IMMI, branschorganisation för hundpsykologer, info@hundpsykolog.net, 0157 - 203 06 + 0704 - 97 56 40

Frida-Marie E Olofsson, Hundpsykolog & Samordnare av Instruktörer med Brandvarningshundar, info@olofssondjurcenter.se, 0176 - 26 35 05

Hans Pahlm, Överstelöjtnant & Hundpsykolog, nelkon@swipnet.se

Siw Ågren, Hundpsykolog, hundkonsulten@telia.com

Yrsa Franzén - Gönerup, Hundpsykolog & Författare, handmedhund@telia.com, 046 - 25 77 12

Monika Olczak, Hundpsykolog